13 att det ar brist pa larare med ingenjorsutbildning - ΡΡΠΎ Π½Π΅ Ρ Π²Π°ΡΠ°Π΅Ρ ΡΡΠΈΡΠ΅Π»Π΅ΠΉ Ρ ΡΠ΅Ρ Π½ΠΈΡΠ΅ΡΠΊΠΈΠΌ (Π±ΡΠΊΠ², ΠΈΠ½ΠΆΠ΅Π½Π΅ΡΠ½ΡΠΌ) ΠΎΠ±ΡΠ°Π·ΠΎΠ²Π°Π½ΠΈΠ΅ΠΌ
14 Jag kan greja det at dej! - Π― ΠΌΠΎΠ³Ρ ΡΠ΅Π±Ρ ΡΡΡΡΠΎΠΈΡΡ ΡΠ° ΡΡΡ ΡΠ°Π±ΠΎΡΡ!
15 ar du inte klok? (ΡΠ°Π·Π³.) - ΡΡ ΡΡΠΎ, Ρ ΡΠΌΠ° ΡΠΎΡΠ΅Π»?
16 och tjata med en massa snorungar? - ΠΈ ΡΠ²Π΅ΡΠ΄ΠΈΡΡ ΠΎΠ΄Π½ΠΎ ΠΈ ΡΠΎ ΠΆΠ΅ ΠΌΠ°ΡΡΠ΅ ΡΠΎΠΏΠ»ΡΠΊΠΎΠ²?
17 Eller utsatta mig for trakasserier av smabusar. - ΠΠ»ΠΈ ΠΏΠΎΠ΄Π²Π΅ΡΠ³Π°ΡΡ ΡΠ΅Π±Ρ ΠΊΠΎΠ·Π½ΡΠΌ ΡΠΎ ΡΡΠΎΡΠΎΠ½Ρ ΠΌΠ°Π»ΠΎΠ»Π΅ΡΠ½ΠΈΡ Ρ ΡΠ»ΠΈΠ³Π°Π½ΠΎΠ².
18 Naadu! = Nej du! (ΡΠ°Π·Π³.) - ΠΡ Π½Π΅Ρ!
19 jag har ju arbetat mig upp - Π½Π° ΡΠ²ΠΎΠ΅ΠΉ ΡΠ°Π±ΠΎΡΠ΅ Ρ ΡΠΆΠ΅ ΡΡΠ°Π»
20 Tank att det ska vara alldeles omojligt - ΠΠΎΠ΄ΡΠΌΠ°ΡΡ ΡΠΎΠ»ΡΠΊΠΎ, ΡΡΠΎ ΡΠΎΠ²ΡΠ΅ΠΌ Π½Π΅Π²ΠΎΠ·ΠΌΠΎΠΆΠ½ΠΎ
OVNINGAR
1. Svara pa foljande fragor:
Vilka positiva sidor finns det i lararens arbete, enligt ingenjoren? Varfor ar det bra att sluta arbete klockan halv fyra och ha lediga sondagar, enligt lararen? Varfor vill ingenjoren inte bli larare? Vad har ingenjoren arbetat sig till? Vems arbete ar mera ansvarsfullt, enligt din mening?
2. Skriv samtalet mellan lararen och ingenjoren i form av berattelse.
3. Ge synonymer till foljande ord och uttryck:
ett lov; att ratta skrivningar; jamt; att vara bakom; jobbigt; att begripa; att jobba; att halla igang; brist pa larare; att greja at nagon; att tjata; att diskutera
4. Ange svenska motsvarigheter:
ΡΠΎΠΆΠ΄Π΅ΡΡΠ²Π΅Π½ΡΠΊΠΈΠ΅ ΠΊΠ°Π½ΠΈΠΊΡΠ»Ρ; Π»Π΅ΡΠ½ΠΈΠ΅ ΠΊΠ°Π½ΠΈΠΊΡΠ»Ρ; Π² ΠΏΡΠΎΡΠΈΠ²Π½ΠΎΠΌ ΡΠ»ΡΡΠ°Π΅; ΠΏΡΠΈΠ³ΠΎΡΠΎΠ²ΠΈΡΡΡΡ ΠΊ ΡΠ»Π΅Π΄ΡΡΡΠ΅ΠΌΡ Π΄Π½Ρ; ΠΏΡΠΎΠ²Π΅ΡΠΈΡΡ ΠΏΠΈΡΡΠΌΠ΅Π½Π½ΡΠ΅ ΡΠ°Π±ΠΎΡΡ; ΠΏΡΠ΅ΠΏΠΎΠ΄Π°Π²Π°ΡΡ Π² Π½Π°ΡΠ°Π»ΡΠ½ΠΎΠΉ ΡΠΊΠΎΠ»Π΅; ΡΡΡΡΠΎΠΈΡΡ ΡΡΠΎ-Π»ΠΈΠ±ΠΎ ΠΊΠ°ΠΊ-ΡΠΎ ΡΠ°Π·ΡΠΌΠ½ΠΎ; ΠΎΡΠ²Π΅ΡΡΡΠ²Π΅Π½Π½ΠΎΡΡΡ; Π·Π°Π³ΠΎΡΠ°ΡΡ; Π½Π΅Ρ Π²Π°ΡΠΊΠ° ΡΡΠΈΡΠ΅Π»Π΅ΠΉ; ΡΡΡΡΠΎΠΈΡΡ ΡΠ°Π±ΠΎΡΡ; ΡΡ ΡΡΠΎ, Ρ ΡΠΌΠ° ΡΠΎΡΠ΅Π»; ΠΏΠΎΠ²ΡΠΎΡΡΡΡ ΠΎΠ΄Π½ΠΎ ΠΈ ΡΠΎ ΠΆΠ΅; ΠΏΠΎΠ΄Π²Π΅ΡΠ³Π°ΡΡΡΡ; Π΄ΠΎΡΠ»ΡΠΆΠΈΡΡΡΡ Π΄ΠΎ ΠΊΠ°ΠΊΠΎΠΉ-Π»ΠΈΠ±ΠΎ Π΄ΠΎΠ»ΠΆΠ½ΠΎΡΡΠΈ; ΡΠΎΠ²Π΅ΡΡΠ΅Π½Π½ΠΎ Π½Π΅Π²ΠΎΠ·ΠΌΠΎΠΆΠ½ΠΎ
5. Skriv ut alla meningar som innehaller verben ska och skulle, oversatt dem till ryska och forklara vilken betydelse ska och skulle har i dem.
Torgny Lindgren HANDKRAFT1 .
(Forkortad)
Nar lektionen var slut stannade Tomas kvar vid sin bank, nar de andra gatt kom han fram till katedern.2
- Jo magistern, jag har bara en hand nu. Dom blev tvungna att ta den andra.
Hans hogra arm vilade i en brunsolkig mitella,3 han bar sin bag4 i vanster hand.
- Ja, man har berattat det for mig. Det var ju forfarligt trakigt att det skulle behova ga sa. Vi blev allihop mycket ledsna nar vi fick hora det i kollegiet.5
- Det kanns litet konstigt. Nastan allting som jag gjorde forr, det gjorde jag ju med hoger hand. Och det ar svart att vanja sig.
- Ja, det forstar jag. Du maste ju liksom fa vanster hand att inse att den ar ensam nu och maste skota allting pa egen hand. Och det ar naturligtvis inte latt. Kommer du inte att fa en protes?
- Om ett ar eller sa kanske. Men dom har sagt att det inte blir riktigt samma sak. Det blir inte som en riktig hand. Man kan inte gora samma saker med den. Men jag far den gratis, har dom sagt.
- Ja, naturligtvis ska du ha den gratis. Du far val en hel del annan hjalp ocksa?
- Jag far litet pengar fran skolforsakringen.6 Och om jag inte riktigt kan forsorja mig sjalv nar jag blir sexton ska jag kanske fa nan sorts pension ocksa. Inte en san pension som dom gamla far, utan nan annan sorts.
Han hade satt ner bagen pa golvet och stodde sig med vanster hand mot katederbordet. Tydligen hade han ingenting emot att prata om det intraffade. Det var egendomligt egentligen, klassforstandaren kunde inte paminna sig att han nagonsin tidigare sjalvmant kommit och pratat.
- Det ar ju tur att samhallet finns, sa klassforestandaren. Nar olyckan ar framme sa upptacker man hur vardefullt det ar med ett samhalle som skapar trygghet.
- Egentligen var det ju inte nan olycka. Jag hade val bara fatt for mig7 att jag skulle bryta loss den dar stenen ut muren. Jag kunde ha latit bli ocksa.8 Och da den lossna sen9 och foll sa hade jag ju kunnat rycka undan handen. Jag tror att jag skulle ha hunnit det. Den foljde bara med liksom.
- Det ar ju sjalvklart att det var en olycka. Sa dar ar det alltid nar nagot har hant. Efterat tycker man att allting kunde ha blivit annorlunda om man bara sjalv hade vetat om vad som skulle handa. Du ska nog lata bli att tanka sa dar, tror jag.
Det var verkligen olyckligt om pojken fick for sig att det var hans eget fel. Han borde overhuvudtaget inte grubbla
pa det utan inriktas pa att losa dom praktiska problem som lag framfor honom. Men han var forvanansvart oppen och spontan, forut hade han alltid verkat sa tyst och sluten. Han var en av dessa medelbegavade, medelpresterande elever med medelbetyg10 som man aldrig kunde fa nagot grepp om. Nar man maste skriva om dem pa nagon blankett eller satta betyg pa dem11 brukar de glida undan i nagon sorts medelmattighetens anonymitet. Ibland hander det att bilderna av dem forsvinner nar man sitter med betygskatalogernas oandliga rader av namn12 och man maste sla upp dem i parmen med elevfoton for att de ska fa ansikten igen. Han kunde inte erinra sig att han nansin forut lyckats na kontakt med Tomas.
- Hur ar det att komma tillbaka till klassen? Ar det besvarligt, tycker du?
- Nej, magistern, det ar inte ett dugg besvarligt. Inte ett dugg. Det ar fantastiskt roligt, tycker jag. Det var jat-teskont att komma tillbaks till klassen.
- Det var roligt att hora att du trivs i klassen. Jag tycker ocksa att det har ar en mycket trevlig klass. Sa dina kamrater tar liksom hand om dig litet grand och hjalper dig?
- Ja, det gor dom val, men det ar inte riktigt det jag menar. Forr var det inte sa, men nu bryr dom sig liksom om mig. Jag har fatt en massa kompisar som jag inte hade forr.
Som fragar mig vad jag tycker om olika saker och bjuder mig pa godis och cigarretter och sa. Och da jag sager nanting sa ar det ingen som avbryter mig. Jag hade aldrig trott att det skulle kunna bli sa har.
Han hade blivit litet rod i ansiktet och blinkade fortare an vanligt. Antingen berodde det pa att han blev ivrig eller ocksa pa att han inte var van vid att pa det har sattet prata
om sig sjalv.
- Jag ar ju ensam i klassen om att ha bara en hand. Det ar ju ingen annan som har forlorat ena handen. Och da ar man ju inte precis som dom andra. Tomas pratade verkligen forvanansvart oppet. Men det var ett fruktansvart morkt och ratt resonemang; som larare borde han forstas forklara for honom att de andra brydde sig om honom och tog hand om honom13 helt enkelt darfor att de var goda kamrater. De tog bara hand om sin broder, precis som de hade fatt lara sig. Fast det var ju inte sakert att Tomas skulle se nagon vasentlig skillnad mellan dom tva synsatten.
- Jag ar liksom den ende av min sort. Dom bryr sig om mig nu nar jag har gjort nanting som ingen annan i klassen har gjort.
Det ringde och de maste ga till sina lektioner. Tomas gick fore honom i korridoren och klassforestandaren inbillade sig att han gick fortare an vad han forut brukat gora, med rakare hallning. Och det slog honom att det nu en gang for alla var sa att Tomas tillhorde ett samhalle som kravde offer av sina medlemmar.'! varje fall om en medlem skulle hoja sig en aning over grasrotterna.14
Han markte det snart ocksa pa lektionerna. Tomas hade flyttat fran sin plats i mitten av raden vid vanstra vaggen och satt nu tillsammans med klassradsordforanden langst nere vid fonstret. De lutade sig ofta mot varandra och skrattade tillsammans eller viskade, som om de hade gemensamma hemligheter. Och flickorna i bankarna framfor vande sig om och pratade med Tomas och visade honom de ratta svaren pa arbetsuppgifterna.
Forut hade han aldrig deltagit i klassens diskussioner, nu gjorde han det. Visserligen sa han aldrig sarskilt mycket och hans inlagg vagde val inte sarskilt tungt, men han yttrade sig i alla fall da och da. Nar klassen skulle utse en elevrepresentant till amneskonferensen i samhallsorienterande amnen15 blev Tomas vald. Efter lektionerna fick han alltid hjalp med att plocka samman sina bocker. Och kamraterna brukade bara hans bag.
Nagra veckor efter jul borjade forandringen, atergangen, markas. Det var i september som Tomas forlorade sin hand. Nu bar han inte langre armen i mitella, det stora bandaget var borta, armen slutade med en liten klump av gasbinda i en plastpase. Sa lange han bar mitellan hade hans olycka verkat aktuell, mitellan hade utgjort en standig paminnelse om den forlorade handen. Men nu hade han hunnit till den situation som skulle bli bestaende, i framtiden var det naturligt att han bara hade en hand. Provisoriets tid var forbi, utkorelsens korta period nar han blivit varderad och uppmarksammad.16 Det var inte langre nagon markvardighet att ha mist en hand. Nar han hade tackjacka marktes det nastan inte alls, det var bara tomt nedanfor hogra armens stickade mudd.17
Klassforestandaren kunde iaktta hur Tomas stegvis fick uppge sina stallningar, hur han undan for undan gled tillbaka till den position han haft pa den tiden nar han hade tva hander.
Det var inte langre nagon som hjalpte honom att packa ner bockerna i bagen, nar han nan gang forsokte saga nagot under klassens diskussioner blev han genast avbruten, precis som forr i tiden. Innan de fick borja med de olika forenings-aktiviteterna i skolans regi,18 hade de blivit noggrant instruerade, fatt ordentligt nota in alla moteteknikens aspekter. Men det hjalpte inte, nar ett arende kom fore som de tyckte var viktigt fungerade inte reglerna langre. De ropade i munnen pa varandra och till sist blev det bara nagra fa som lyckades gora sig horda, bara tva eller tre som andra lyssnade till.
Tomas flyttade ocksa tillbaka till sin gamla plats vid vaggen, det hade kommit en ny pojke i klassen, en stockholmare som barnavardsnamnden velat placera i narkotikafri miljo,19 och han satt nu bredvid klassradets ordforande.
Flera ganger tankte klassforestandaren att han borde gora nagot for att hjalpa Tomas, prata med honom, trosta honom. Men hur forklarar man for en fjortonaring att ingenting nansin kan forandras, att allting forblir oforandrat hur mycket man an inbillar sig att nanting har hant? Att han sjalv ibland hade inbillat sig att han hade rort sig nan liten bit i forhallande till vanner och kolleger, i sidled eller uppat.20 Men i sjalva verket var han ju hela tiden fastvuxen, fastklamd av forordningar och meriter och formular och tjanstear och administrativ praxis.21
I slutet av mars gjorde Tomas ett forsok med mitellan, den var nu fruktansvart smutsig och skrynklig, han hade haft svart att knyta den sa att det sag riktigt ut. Men den hade forlorat sin magiska kraft, under forsta langrasten22 sag klassforestandaren att den nye pojken, stockholmaren, sprang omkring med mitellan fladdrande om halsen.
En av de sista dagarna i april var Tomas borta. Ingen visste anledningen, klassforestandaren noterade franvaron i klassboken. Antagligen var han forkyld, tre av klasskamraterna lag ocksa hemma i forkylningar.
Nasta dag fick han veta anledningen. Han hade forsta lektionen i klassen och nar han kom in ropade alla i munnen pa varandra. Det var svart att hora vad de sa, han uppfattade det i fragment, sma bitar av meningar fran olika hall.
- Magistern! Magistern! Tomas igen! Andra handen! I en vedkap! Ingen vet hur det gick till! Han var ensam! Vanstra handen!
ANMARKNINGAR
1 handkraft - ΡΠΈΠ»Π° Π² ΡΡΠΊΠ°Ρ (Π·Π΄. Π² ΠΏΠ΅ΡΠ΅Π½ΠΎΡΠ½ΠΎΠΌ ΡΠΌΡΡΠ»Π΅)
2 katedern - ΡΡΠΎΠ» ΡΡΠΈΡΠ΅Π»Ρ Π² ΠΊΠ»Π°ΡΡΠ΅
3 mitella - ΠΏΠΎΠ²ΡΠ·ΠΊΠ°, Π² ΠΊΠΎΡΠΎΡΠΎΠΉ Π΄Π΅ΡΠΆΠ°Ρ ΠΏΠΎΠ²ΡΠ΅ΠΆΠ΄Π΅Π½Π½ΡΡ ΡΡΠΊΡ
4 bag - ΡΡΠΌΠΊΠ° (Π·Π°ΠΈΠΌΡΡΠ²ΠΎΠ²Π°Π½ΠΈΠ΅ ΠΈΠ· Π°Π½Π³Π»ΠΈΠΉΡΠΊΠΎΠ³ΠΎ ΡΠ·ΡΠΊΠ°)
5 kollegiet - Π·Π°ΡΠ΅Π΄Π°Π½ΠΈΠ΅ ΠΏΠ΅Π΄Π°Π³ΠΎΠ³ΠΈΡΠ΅ΡΠΊΠΎΠ³ΠΎ ΠΊΠΎΠ»Π»Π΅ΠΊΡΠΈΠ²Π° ΡΠΊΠΎΠ»Ρ
6 skolforsakringen - ΡΠΊΠΎΠ»ΡΠ½ΠΎΠ΅ ΡΡΡΠ°Ρ ΠΎΠ²Π°Π½ΠΈΠ΅
7 J ag hade val bara fatt for mig - ΠΠ½Π΅ Π»ΠΈΡΡ ΠΊΠ°Π·Π°Π»ΠΎΡΡ
8 Jag kunde ha latit bli ocksa. - Π― ΠΌΠΎΠ³ ΠΈ Π½Π΅ Π΄Π΅Π»Π°ΡΡ ΡΡΠΎΠ³ΠΎ.
9 och da den lossna sen - ΠΈ ΠΊΠΎΠ³Π΄Π° ΠΎΠ½ ΠΏΠΎΡΠΎΠΌ ΡΠ°ΡΡΠ°ΡΠ°Π»ΡΡ lossna - ΡΠ°Π·Π³ΠΎΠ²ΠΎΡΠ½Π°Ρ ΡΠΎΡΠΌΠ°, ΠΏΠ΅ΡΠ΅Π΄Π°ΡΡΠ°Ρ ΠΏΡΠ΅ΡΠ΅ΡΠΈΡ
10 Han var en av dessa medelbegavade, medelpresterande elever med medelbetyg - ΠΠ½ Π±ΡΠ» ΠΎΠ΄Π½ΠΈΠΌ ΠΈΠ· ΡΡΠ΅Π΄Π½ΠΈΡ ΡΡΠ΅Π½ΠΈΠΊΠΎΠ², Π΄ΠΎΡΡΠΈΠ³Π°ΡΡΠΈΡ ΡΡΠ΅Π΄Π½ΠΈΡ ΠΏΠΎΠΊΠ°Π·Π°ΡΠ΅Π»Π΅ΠΉ Π² ΡΡΠ΅Π±Π΅ ΠΈ ΠΏΠΎΠ»ΡΡΠ°ΡΡΠΈΡ ΠΏΠΎΡΡΠ΅Π΄ΡΡΠ²Π΅Π½Π½ΡΠ΅ ΠΎΡΠ΅Π½ΠΊΠΈ
11 eller satta betyg pa dem - ΠΈΠ»ΠΈ ΡΡΠ°Π²ΠΈΡΡ ΠΈΠΌ ΠΎΡΠ΅Π½ΠΊΠΈ
12 nar man sitter med betygskatalogernas oandliga rader av namn - ΠΊΠΎΠ³Π΄Π° ΡΠΈΠ΄ΠΈΡΡ ΠΈ ΠΈΠ·ΡΡΠ°Π΅ΡΡ Π±Π΅ΡΠΊΠΎΠ½Π΅ΡΠ½ΡΠ΅ ΡΠΏΠΈΡΠΊΠΈ ΠΈΠΌΠ΅Π½ Π² ΡΠΊΠΎΠ»ΡΠ½ΠΎΠΌ ΠΆΡΡΠ½Π°Π»Π΅
13 att de andra brydde sig om honom och tog hand om honom - ΡΡΠΎ Π΄ΡΡΠ³ΠΈΠ΅ ΠΎΠ±ΡΠ°ΡΠ°Π»ΠΈ Π²Π½ΠΈΠΌΠ°Π½ΠΈΠ΅ Π½Π° Π½Π΅Π³ΠΎ ΠΈ Π·Π°Π±ΠΎΡΠΈΠ»ΠΈΡΡ ΠΎ Π½Π΅ΠΌ
14 I varje fall om en medlem skulle hoja sig en aning over grasrotterna. ΠΠΎ Π²ΡΡΠΊΠΎΠΌ ΡΠ»ΡΡΠ°Π΅, Π΅ΡΠ»ΠΈ ΠΎΠ΄ΠΈΠ½ ΠΈΠ· ΡΠ»Π΅Π½ΠΎΠ² ΠΎΠ±ΡΠ΅ΡΡΠ²Π° Ρ ΠΎΡΠ΅Ρ Π½Π΅ΠΌΠ½ΠΎΠ³ΠΎ Π²ΠΎΠ·Π²ΡΡΠΈΡΡΡΡ Π½Π°Π΄ Π΄ΡΡΠ³ΠΈΠΌΠΈ.
15 Nar klassen skulle utse en elevrepresentant till amneskonferensen i samhallsorienterande amnen - ΠΠΎΠ³Π΄Π° ΠΊΠ»Π°ΡΡ Π΄ΠΎΠ»ΠΆΠ΅Π½ Π±ΡΠ» Π²ΡΠ΄Π²ΠΈΠ½ΡΡΡ ΡΠ²ΠΎΠ΅Π³ΠΎ ΠΏΡΠ΅Π΄ΡΡΠ°Π²ΠΈΡΠ΅Π»Ρ Π½Π° ΠΊΠΎΠ½ΡΠ΅ΡΠ΅Π½ΡΠΈΡ ΠΏΠΎ ΠΎΠ±ΡΠ΅ΡΡΠ²Π΅Π½Π½ΡΠΌ Π΄ΠΈΡΡΠΈΠΏΠ»ΠΈΠ½Π°ΠΌ
16 Provisoriets tid var forbi, utkorelsens korta period nar han blivit varderad och uppmarksammad. - ΠΠ΅ΡΠ΅Ρ ΠΎΠ΄Π½ΡΠΉ ΠΏΠ΅ΡΠΈΠΎΠ΄ ΠΌΠΈΠ½ΠΎΠ²Π°Π», ΠΊΠΎΡΠΎΡΠΊΠΈΠΉ ΠΏΠ΅ΡΠΈΠΎΠ΄ Π΅Π³ΠΎ Π²ΠΎΠ·Π²ΡΡΠ΅Π½ΠΈΡ, ΠΊΠΎΠ³Π΄Π° Π΅Π³ΠΎ ΡΠ΅Π½ΠΈΠ»ΠΈ ΠΈ ΠΎΠΊΠ°Π·ΡΠ²Π°Π»ΠΈ Π΅ΠΌΡ Π²ΡΡΡΠ΅ΡΠΊΠΈΠ΅ Π·Π½Π°ΠΊΠΈ Π²Π½ΠΈΠΌΠ°Π½ΠΈΡ.
17 Nar han hade tackjacka marktes det nastan inte alls, det var bara tomt nedanfor hogra armens stickade mudd. - ΠΠΎΠ³Π΄Π° Π½Π° Π½Π΅ΠΌ Π±ΡΠ»Π° Π½Π°Π΄Π΅ΡΠ° Π·Π°ΡΠΈΡΠ½Π°Ρ ΠΊΡΡΡΠΊΠ°, ΡΠΎ ΡΡΠΎ ΠΏΠΎΡΡΠΈ Π½Π΅ Π±ΡΠ»ΠΎ Π·Π°ΠΌΠ΅ΡΠ½ΠΎ - Π»ΠΈΡΡ Π²Π½ΠΈΠ·Ρ Ρ Π²ΡΠ·Π°Π½ΠΎΠ³ΠΎ ΠΌΠ°Π½ΠΆΠ΅ΡΠ° ΠΏΡΠ°Π²ΠΎΠΉ ΡΡΠΊΠΈ Π±ΡΠ»Π° ΠΏΡΡΡΠΎΡΠ°.
18 Innan de fick borja med de olika foreningsaktiviteterna i skolans regi - ΠΡΠ΅ΠΆΠ΄Π΅ ΡΠ΅ΠΌ ΠΎΠ½ΠΈ Π½Π°ΡΠΈΠ½Π°Π»ΠΈ ΠΏΡΠΈΠ½ΠΈΠΌΠ°ΡΡ ΡΡΠ°ΡΡΠΈΠ΅ Π² Π΄Π΅ΡΡΠ΅Π»ΡΠ½ΠΎΡΡΠΈ ΡΠ°Π·Π½ΡΡ ΠΊΡΡΠΆΠΊΠΎΠ² (Π±ΡΠΊΠ², ΠΎΠ±ΡΠ΅ΡΡΠ²) Π² ΡΠ°ΠΌΠΊΠ°Ρ ΡΠΊΠΎΠ»Ρ
19 det hade kommit en ny pojke i klassen, en stockholmare som barnavardsnamnden velat placera i narkotikafri miljo - Π² ΠΊΠ»Π°ΡΡ ΠΏΡΠΈΡΠ΅Π» Π½ΠΎΠ²ΡΠΉ ΡΡΠ΅Π½ΠΈΠΊ ΠΈΠ· Π‘ΡΠΎΠΊΠ³ΠΎΠ»ΡΠΌΠ°, ΠΊΠΎΡΠΎΡΠΎΠ³ΠΎ ΠΊΠΎΠΌΠΈΡΡΠΈΡ ΠΏΠΎ Π½Π°Π΄Π·ΠΎΡΡ Π·Π° Π΄Π΅ΡΡΠΌΠΈ Ρ ΠΎΡΠ΅Π»Π° ΠΏΠΎΠΌΠ΅ΡΡΠΈΡΡ Π² ΠΎΠ±ΡΡΠ°Π½ΠΎΠ²ΠΊΡ, Π³Π΄Π΅ ΡΠΊΠΎΠ»ΡΠ½ΠΈΠΊΠΈ Π½Π΅ ΡΠΏΠΎΡΡΠ΅Π±Π»ΡΡΡ Π½Π°ΡΠΊΠΎΡΠΈΠΊΠΈ
Π‘ ΡΠ΅ΡΠ΅Π΄ΠΈΠ½Ρ 70-Ρ Π³. Π² ΡΠ²Π΅Π΄ΡΠΊΠΈΡ ΡΠΊΠΎΠ»Π°Ρ , ΠΎΡΠΎΠ±Π΅Π½Π½ΠΎ Π² Π‘ΡΠΎΠΊΠ³ΠΎΠ»ΡΠΌΠ΅, ΡΠΈΡΠΎΠΊΠΎ ΡΠ°ΡΠΏΡΠΎΡΡΡΠ°Π½ΠΈΠ»Π°ΡΡ Π½Π°ΡΠΊΠΎΠΌΠ°Π½ΠΈΡ ΡΡΠ΅Π΄ΠΈ ΠΏΠΎΠ΄ΡΠΎΡΡΠΊΠΎΠ². Π ΠΊΠ°ΡΠ΅ΡΡΠ²Π΅ ΠΎΠ΄Π½ΠΎΠΉ ΠΈΠ· ΠΌΠ΅Ρ Π±ΠΎΡΡΠ±Ρ ΠΏΡΠΎΡΠΈΠ² Π½Π°ΡΠΊΠΎΠΌΠ°Π½ΠΈΠΈ ΠΊΠΎΠΌΠΈΡΡΠΈΡ ΠΏΠΎ Π½Π°Π΄Π·ΠΎΡΡ Π·Π° Π΄Π΅ΡΡΠΌΠΈ ΡΠ΅ΠΊΠΎΠΌΠ΅Π½Π΄ΡΠ΅Ρ ΠΏΠ΅ΡΠ΅Π²ΠΎΠ΄ ΠΏΡΠΎΠ²ΠΈΠ½ΠΈΠ²ΡΠ΅Π³ΠΎΡΡ ΡΠΊΠΎΠ»ΡΠ½ΠΈΠΊΠ° Π² Π±ΠΎΠ»Π΅Π΅ Π·Π΄ΠΎΡΠΎΠ²ΡΡ ΠΎΠ±ΡΡΠ°Π½ΠΎΠ²ΠΊΡ (Π½Π°ΠΏΡΠΈΠΌΠ΅Ρ, Π² ΡΠΊΠΎΠ»Ρ Π² ΡΠ΅Π»ΡΡΠΊΠΎΠΉ ΠΌΠ΅ΡΡΠ½ΠΎΡΡΠΈ ΠΈΠ»ΠΈ Π² Π½Π΅Π±ΠΎΠ»ΡΡΠΎΠΌ Π³ΠΎΡΠΎΠ΄ΠΊΠ΅ ΠΈ Ρ.ΠΏ.).